bella

Det är okej att känna.
Jag såg denna film och började såklart gråta.
Jag har så lätt för det nu för tiden, de senaste månaderna
har jag inte kunnat hejda det över huvud taget.
Men så är det. Kanske blir bättre etter hvert.

Filmen gav i alla fall ett starkt intryck på mig, och jag har
lyckligtvis inte blivit drabbad av cancer. Jag har inte varit
nära det på något sätt. Men ändå kan jag förstå, för jag har hört,
sett, känt. Men att förstå på riktigt kan man nog inte om man
verkligen inte varit nära det.
Hur det känns. Hur man mår, både som drabbad och närstående.

Har sett filmen två gånger nu.
Och om jag tänker efter så kan nog de flesta ta till sig meningen;
Det är okej att känna. Speciellt de som är på väg in i vuxenlivet.
Men att i tillägg till livets alla problem, få en diagnos...
De är sjukt starka de som kämpar mot cancer, de som håller ut.

Jag vill bara hylla alla som har drabbats eller är drabbade.
Kärlighet till er.