bella

Klockan är halv två, och här sitter jag.
Borde ha packat, tvättat håret, sovit för två timmar sen.
Men just nu känner jag för att vara vaken. Ibland är det så.

Läste nyss en gammal klasskompis blogg.
Hon skrev väldigt inspirerande och fick mig att börja tänka lite.
Pratade även med mamma idag, och hon lyste upp en del tankar
på det sätt som jag själv vet att jag borde se dem, fast jag ser det
mer som problem för de som blir drabbade.
Så sa hon, du är inte oumbärlig.
Haha, tack för den mamma ;) Men det hon menade var att jag inte
kan tänka på att göra saker för mitt eget bästa, bara för att det inte
är det bästa för dem runt omkring mig. Att de klarar sig utan mig.
Vilket de gjort innan.
Det har hon rätt i. Så nu måste jag ta tjuren i hornen, nu tar jag steget.
Nu är det inte bara prat, utan nu ska det bli handling.

Som jag har det just nu så är livet egentligen väldigt bra. Jag har en fin
lägenhet i Trondheim centrum, bra jobb, fina vänner, en som jag umgås
lite för mycket med, fin familj osv.

På jobbet finns det en liten magnet som sitter inne i spiserommet.
På den står det:
Väntar man för länge med att ta nästa steg, kan man bli stående på ett ben resten av sitt liv.

Det är något som är värt att tänka på.
Det är jobbigt att stå på ett ben för länge. Vilket skulle man välja liksom?


Sen är det alla dessa val man har att göra på vägen. Ska man satsa på något
som är väldigt osäkert och dumt, eller ska man ta den tråkiga och enkla
vägen. Jag gillar inte tråkigt. Framförallt inte enkelt. Men ändå, hm...


Nu har jag gjort en del förberedelser, nu vet jag vad nästa steg är,
och det är tyvärr det tyngsta. Men när det väl är gjort så kommer allt
annat lätt flyta på. Nästan i alla fall.


Förstår ni?
Ska förklara bättre sen.